Medan Joakim jobbade lite hemifrån, passade Ingrid på att ge sig i kast med badrummet.
Barnen var fullt upptagna med att leka i sitt rum.
- Jag förstår inte hur det här badrummet kan gro igen så här fort, mumlade Ingrid för sig själv.
- SA DU NÅGOT ÄLSKLING? ropade Joakim från vardagsrummet.
- NÄ, JAG PRATAR BARA FÖR MIG SJÄLV, ropade hon tillbaka.
När det var dags för barnen att gå och lägga sig följde Ingrid med barnen in till deras rum.
- Alvin och Amalia!
- Ja, är det något som har hänt? svarade Amalia oroligt.
- Det är inget otäckt som har hänt, sa Ingrid lugnande.
- Men vad är det då mamma, sa Alvin lite smått irriterat.
- Ni ska få ett litet syskon!
- Va? Igen? sa Alvin lite besviket.
- Ja, det blev så. Det var inte riktigt planerat...
Ingrid hade blivit stor om magen nu, så valet att berätta för barnen först nu hade nästan varit i senaste laget. Tänk om barnen hade frågat om hon var gravid innan hon hade hunnit berätta.
Joakim hade försökt förneka bebisen i magen. Han ville inte riktigt förstå att dom snart skulle bli föräldrar igen. Han och Ingrid hade ju känt att dom var klara med bebisperioden.
Men när han såg Ingrids runda mage och hennes lyckliga ögon. Kunde han inte längre tillåta sig själv att bete sig så här.
- Jag älskar dig Ingrid!!
- Jag älskar dig också!!
- Vi klarar det här också!
- Klart vi gör Ingrid!
- Tillsammans är vi oslagbara älskling, viskade Ingrid i hans öra.
- Magen har verkligen vuxit den senaste tiden!
- Du är så vacker, älsklingen min. Du klär att vara gravid.
- Den sparkar för fullt där inne.
- Ja, den är en riktig boxare, fnissade Ingrid.
Innan Ingrid gick och la sig tog hon sig lite att äta. Det sög av hunger i hennes mage.
I början av graviditeten hade hon inte mycket hunger alls.
Men nu kunde hon äta hur mycket som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar